Jag som skrivit den här bearbetningen har tidigare arbetat som gymnasielärare i svenska. Det var nu rätt många år sedan, men det var då jag började sakna ett ”mellanting”. Många av de texter och böcker jag ville sätta i händerna på mina elever upplevdes helt enkelt för krångliga eller ”gamla” (även om jag kanske inte alltid höll med), samtidigt som deras eventuella motsvarigheter i lättläst version många gånger låg för långt bort från originalhistorien för att kännas relevanta.
Även bland mina mer jämnåriga bekanta upptäckte jag att många drog sig för äldre böcker även om de ofta tyckte att de ”borde” läsa dem.
Samtidigt är det ett faktum att utländska klassiker ofta nyöversätts och ges ut i nya tappningar. Så varför sker detta så sällan med svenska klassiker?
Givetvis finns det alltid en poäng med att läsa en bok i dess originaltext när detta är möjligt och det inte bjuder på alltför stort motstånd. Inte minst gäller detta Strindberg Röda rummet (1889) som av många pekas ut som en slags inledning till den så kallade nusvenska perioden i svensk språkhistoria.
Men anledningen till att Röda rummet räknas till en av våra största klassiker är trots allt inte främst dess språkhistoriska avtryck, utan själva berättelsen. Det är denna som Strindbergs Röda rummet på modern svenska i första hand riktar in sig på att förmedla så troget originalet som möjligt, men ändå med ett mer dagsaktuellt språk.
För den lärare som vill använda boken i klassrummet är språket måhända ändå relativt avancerat och det finns säkert de elever som får mer behållning av en lättläst version. Medan återigen andra trots allt kan vara mer motiverade att läsa berättelsen i original (se länk nedan). Men som mina elever ofta protesterade ”jag lär mig gärna nya ord, men då vill jag ju ändå att det ska vara ord jag har nytta av”.
Nå, här är då äntligen en sådan klassiker, med ord som man förhoppningsvis har lite mer ”nytta av”.
Stockholm augusti 2019
Martin Johansen
Röda rummet i original (Litteraturbankens databas)